den engelska marknaden för det svenska järnet. Den svenske envoyén i London, Carl Sparre, skötte emellertid försvaret för produktplakatet med eftertryck och skicklighet. Utöver den närmast till hands liggande hänvisningen till Englands egna navigationsakter påpekade han fyndigt och i viss mån riktigt, att förordningen långt ifrån att skada Englands handel tvärt om skulle befordra den kraftigt, emedan numera blott engelsmän och svenskar kunde införa engelska varor, ej som dittills holländare, hamburgare och lübeckare. Med avseende på järnhandeln framhöll han, hur viktigt det var för England, att järnhandeln ej föll i ”så mäktiga händer som de ryska”. Förordningen vore en nödvändig förutsättning för att Sverige skulle återfå krafterna efter kriget, för dess sjömakts och handels förkovring samt därför också för den politiska jämnvikten vid Östersjön, som England själv hade så stor del i.
I England var man för klok att fortsätta med protester mot vad som låg inom Sveriges självklara rätt, men däremot tog man år 1725 sitt parti och likställde ryskt järn i tullen med det svenska, varjämte tackjärnstullen för kolonierna sänktes till en sjundedel av den vanliga. Det framgår också av de mycket intressanta förhör inför engelska parlamentsutskott, som äro tryckta i parlamentets protokoll, att de prohibitiva svenska åtgärderna, varibland produktplakatet visserligen blott var en, skapade en ovilja, som tjänade till utgångspunkt för planerna på att ytterligare gynna det koloniala järnet. Förslag på förslag i denna riktning väcktes också, år 1737 ivrigt sekunderat av premiärministern sir Robert Walpoles bror Horace (seder-
14. — Heckscher, Ekonomi och historia.