ningen var riktad enbart mot Sverige och framhöll, hur holländarna genom den skadade sin egen handel. När han mötte den invändningen, att svenskarna ej skulle kunna få returfrakt från Sydeuropa, då de ju skulle bli förbjudna att föra dess produkter till Holland, svarade han, att kejsaren, som var herre i de österrikiska Nederländerna, det nuvarande Belgien, säkert skulle tillåta deras uppläggande i Ostende, den stad som var föremålet för holländarnas särskilda ovilja. I det hela sade han holländarna många beska sanningar. Huvudargumentet var den stora skillnaden i holländarnas uppträdande mot Sverige och mot England; trots det att den engelska navigationsakten alldeles förstört deras handel och sjöfart, vågade de icke ”en gång munnen upplyfta emot Engelland”.
Men såsom var att vänta, stämde detta ej de holländska politikerna välvilligare, och efter nya förhandlingar utfärdades det 1725 daterade retorsionsplakatet i april 1729. Emellertid ansåg Preis, att förbudet icke var något att fästa sig vid, emedan knappt sex svenska fartyg om året införde andra än svenska produkter, och det förefaller ej otroligt. Till yttermera visso och som ett typiskt uttryck för den nederländska republikens lösliga sammansättning vägrade provinsen Zeeland att gå med på plakatet, så att Middelburgs hamn allt fortfarande stod svenskarna öppen som förut. Från svensk sida fortfor man därför att taga saken kallt, trots att den holländska förordningens begränsning till svenska fartyg var en direkt ovänlig handling, och det var även under resten av Frihetstiden huvudsakligen genom inlägg från holländsk sida som tvistefrågan hölls vid liv. Men därigenom blev också retorsionsplakatet
