det visar vilken central ställning produkplakatets idé nu intog i den svenska handelspolitiken.
Såsom förut sagts, innebar produktplakatet ingen begränsning i rätten att införa varor med svenska fartyg, och det kunde därför blott indirekt tillgodose idealet av import ur första hand. I detta hänseende vidtogos dock ett par förändringar som direkt skulle hindra importen från stapelorter eller centra för mellanhandeln, också om det skedde med svenska fartyg, och produktplakatet kom därför småningom att få något mer av sin förebilds, den engelska navigationsaktens, prägel än det från början haft.
Anledningen till den första bland dessa utvidgningar av produktplakatet var några i sig själva allt annat än överraskande försök att kringgå denna förordning, nämligen dels genom att upplägga salt i Fredrikshald, dels också genom att på redden av Öresunds danska sida föra över salt från utländska till svenska fartyg, självsagt i båda fallen för att slippa det mesta av den dyrbara transporten med svenska fartyg. Stockholmsköpmännen funno helt naturligt häri en anledning att påyrka förbud för all saltimport från ”nederlagsorter”, med undantag för Holland; men Kommerskollegium tog mer intryck än vanligt av de mindre städernas invändningar och nöjde sig med förslaget att höja salttullen med 35 à 40 %, när varan icke togs från produktionsorten, sålunda en fortgång på grundval av helfrihetsförordningen snarare än produktplakatet.
Sekreta utskottet, som fick frågan under behandling vid 1731 års riksdag, gick emellertid skarpt till rätta med Kommerskollegii försiktighet och ansåg att en sådan åtgärd som ämbetsverket föreslagit icke skulle