produktplakatets typiska verkningar torde emellertid kunna utläsas av en detalj i sjöfartsstatistiken för åren 1769—76 (däremot fattas kännedom om motsvarande uppdelning för tidigare år), nämligen de utländska fartygens större andel bland barlastade än bland lastade fartyg. Medan den svenska dräktighetsprocenten var 84 för ankommande lastade och 811⁄2 för avgångna lastade, var den nämligen blott 43 för ankommande barlastade fartyg. Detta är efter all sannolikhet uttryck för det av järnhanteringens män ständigt överklagade förhållandet, att engelska och holländska fartyg måste gå i barlast för att hämta svenskt järn, därför att produktplakatet hindrade dem att taga salt och spannmål i hitfrakt.
Det är också betecknande, att den statsman som först skulle komma att bryta med Frihetstidsmerkantilismen, nämligen Gustav III:s store finansminister Liljencrants, i en översikt av landets tillstånd under åren efter 1772 års statsvälvning angav sjöfarten såsom den näringsgren som hållit sig bäst uppe under alla förändringar och detta närmast på grund av produktplakatet.
Att sjöfartspolitiken och väl närmast produktplakatet sålunda efter allt att döma verkade stimulerande på den svenska sjöfarten och särskilt på ett visst slag därav, innebär i sig själv ingenting överraskande, om än graden av inverkan förefaller högre än man kunnat vänta. Å andra sidan kunna inga som helst slutsatser i fråga om åtgärdernas verkan i riktning av förbättring eller försämring av näringslivets resultat som helhet dragas ur det nu framställda läget, fastän de givetvis både då och senare ofta ansetts nästan ge sig
15. — Heckscher, Ekonomi och historia.
