ligen skeppats från England och ungefär lika mycket portugisiskt från Holland.
Det kan alltså ej vara något tvivel om att saltet under produktplakatets och dess följdförfattningars tid till alldeles övervägande del hämtades ur första hand; ej ens den i 1731 års förordning beviljade rätten att fylla en tredjedel av lastutrymmet med salt från Holland och tyska Östersjökusten har tagits i anspråk. Men fortfarande kvarstår frågan, i vad mån författningarna skapat detta tillstånd, och därom är det svårt att säga något med absolut bestämdhet. Kommerskollegium uppgav visserligen vid ett tillfälle (30 maj 1730), att under året 1⁄4 1729—31⁄3 1730 ”ungefär 40 000 tunnor salt..... blivit ifrån diverse orter i Öster- och Västersjön hit införde”; men uppgiftens betydelse hänger på hur stor den totala saltimporten då var, och man kan ej utan vidare antaga, att de 40 000 tunnorna representerade huvuddelen av importen. År 1749 var importen från andra än sydeuropeiska länder ovanligt hög, enligt generalpersedelextrakten omkr. 51 000 tunnor, men detta utgjorde det året dock ej mer än 24 % av hela importen. Emellertid är det ganska uppenbart, att totalimporten av salt var mindre under Frihetstidens tidigare del; och även om en lösryckt uppgift, sådan som den för 1729—30, ej mycket säger, förefaller det sannolikt, att saltet i tilltagande grad togs i första hand. Att en fortgång i denna riktning ägde rum under Frihetstidens senare delar, framgår av generalpersedelextrakten; samtidigt med att den totala saltimporten starkt steg, visade importen av franskt salt stillastående eller rent av sjunkande siffror, och den under hela tiden från 1738 ganska betydelselösa im-
