porten av det sydeuropeiska saltet över Holland sjönk samtidigt till nästan försvinnande siffror. Att sjöfartslagstiftningen hade sin stora del häri förefaller också minst sagt sannolikt.
Vad som, vid de ekonomiska föreställningar man nu en gång skaffat sig, ytterligare måste ha bidragit att stärka tron på produktplakatets betydelse var dessutom det just nu antydda, nämligen den totala saltimportens stora stegring. Från att under 1720-talets förra hälft ha hållit sig mellan 60 000 och 70 000 tunnor under normala år och i undantagsfall ha utgjort 100 000 samt en enda gång — år 1719, efter avspärrningen under kriget — 150 000, framträda från och med 1730-talets slut följande siffror (i avrundade medeltal för så att säga naturliga perioder):
| Tunnor | |
| 1738—1748 | 149 000 |
| 1749—1752 | 210 000 |
| 1753—1756 | 155 000 |
| 1757—1760 | 210 000 |
| 1761—1772 | 250 000 |
Man finner härav, att saltimporten redan på 1730—40-talen i medeltal var 50 % högre än t. o. m. under år av ovanligt stor import i början av Frihetstiden, och att medelsiffran i slutet av Frihetstiden var ytterligare 2⁄3 gånger större, så att importen under hela epokens lopp ungefär fyrdubblades, från omkr. 65 000 till omkr. 250 000 tunnor (den högsta siffran, som förekom år 1763, var ej mindre än 379 000 tunnor). Huvudanledningen härtill var uppenbart det bohuslänska sillfiskets starka utveckling; det är sålunda betecknande, att Göteborg och städerna i Bohuslän år
