form, ingen försvars- eller förvaltningsorganisation kan komma till stånd utan att man samtidigt sörjer för anpassning av medlen till de mål som därvid uppställas. Å andra sidan ligger häri, att så gott som ingenting är uteslutande ekonomiskt. Finanser ha t. ex. sin ekonomiska sida i anpassningen mellan mål och medel, varjämte medlen (beskattning o. s. v.) här i sin ordning ha ekonomiska återverkningar; men vid sidan därav ha finanserna en annan och i sista hand utslagsgivande sida, nämligen de offentliga utgifterna själva, den statsverksamhet det gäller att tillgodose.
Det kan därnäst lätt visas, varför anpassningsuppgiften i hög grad trycker sin prägel på hela människolivet, varför alla handlingar i hög grad påverkas av nödvändigheten att sörja för medel för de uppställda målen. Orsaken är vad man kallat knappheten, medlens otillräcklighet i förhållande till alla de mål man skulle önska tillgodose. Om och när så icke är fallet, föreligger tydligen ingen anpassningsuppgift alls, då uppstår intet problem i fråga om att rätt disponera medlen för målen.
I detta enkla sammanhang har ekonomien sin utgångspunkt. Ekonomi, som också etymologiskt betyder hushållning (οἰκονομία), innebär att rätt fördela knappa tillgångar, d. v. s. på det sätt att de täcka mänskliga behov så långt som möjligt. Detta är vad som kallas den ekonomiska principen eller minsta medlets lag: att uppnå det bästa resultatet med en viss uppoffring eller ett visst resultat med minsta uppoffring. Det är den ekonomiska vetenskapens utgångspunkt. Vad som ligger bakom minsta medlets lag, denna i viss mån formala sats, med andra ord vilka behov människorna ha, hur de värdesätta olika slags uppoffringar o. s. v., hör
