Härav var det endast handeln på Portugal (63 000 riksdaler specie av sammanlagt drygt 23⁄4 mill.) som företrädesvis var salthandel, och hela handeln på Sydeuropa utgjorde som synes ej fullt nio procent. Som underlag för vad som allmänt betraktades såsom den viktigaste bland alla näringsförfattningar var detta ej mycket.
Denna slutsats är emellertid starkt begränsad till handelns område, detta t. o. m. i högre grad än vad fallet nu skulle vara i fråga om en diskussion på grundval av handelsstatistiskt material. Ty den svenska handelsstatistikens värdesiffror beräknades ända till för femtio år sedan exklusive frakt, i fråga om importen sålunda efter (antaget) medelpris i den främmande utskeppningshamnen; icke endast fraktvinsten i egentlig mening utan hela bruttofrakten var sålunda lämnad ur räkningen. Ställer man sig, i överensstämmelse med t. ex. Hökerstedts præterea censeo, blott på den ståndpunkten, att fraktvinsten är det enda utslagsgivande, så framstår produktplakatets nödvändighet däremot utan vidare. Det blir då ett uttryck för den tankegång, som fått sin mest tillspetsade formulering i den klassiska, av hanseaterna upptagna sentensen: navigare necesse est, vivere non est necesse. Är sjö-
kan en tunna salt sättas till nästan jämnt 150 kg. eller 11⁄2 deciton. I slutet av Frihetstiden skulle saltimporten alltså ha utgjort i medeltal omkr. 37 500 ton, och 57 000 ton när den var som högst. Detta måste anses som överraskande höga siffror, i betraktande av att den svenska saltimporten som regel före världskriget ej översteg 100 000 ton och knappast någonsin varit över 125 000 ton, trots den stora nya användning för industriellt bruk som saltet har fått. Men sannolikt var saltet tidigare mycket orent, och säkert var samtidigt dess relativa betydelse i vissa hänseenden mycket större än nu, på grund av nödvändigheten att under dåliga kommunikationer leva på saltade kött- och fiskvaror samt starkt saltat smör.
