ligt hans mening väljas. Det ena av de protektionistiska huvudargumenten, nyttan av att ”skapa arbetstillfällen”, var alltså för Bachmanson det avgörande; och dilemmat belyser det viktiga faktum, att detta argument och de slutsatser vartill det föranleder icke ha något som helst nödvändigt sammanhang med det andra protektionistiska huvudargumentet eller ståndpunkten att import är av ondo.[1]
I fråga om produktplakatets betydelse för andra delar av näringslivet än fraktfarten ligger dess inverkan på salttillgången och saltpriset närmast, och härom utspunno sig småningom heta strider, särskilt på 1760-talet. Att förordningen måste ha fördyrat saltet kan anses nästan givet på förhand; ty då sjöfart med sydeuropeiska fartyg såsom vi sett var alldeles obefintlig, måste tillgången på tonnage för saltimporten ha minskats högst avsevärt och en höjning i fraktsatserna ha varit ofrånkomlig. En annan sak är, i vad mån den ofta överklagade saltbristen vid särskilda tillfällen kan sättas i direkt samband med produktplakatets tillvaro, vilket är svårare att avgöra.
Brist på saltfartyg överklagades ofta från olika svenska städer, men egentlig saltbrist omtalades åtminstone under produktplakatets första tid blott från Finland, som nog av flere skäl måste sägas ha varit särskilt i skottlinjen för Frihetstidens merkantilistiska politik. Därifrån framkommo dylika klagomål på olika vägar redan under år 1725, och särskilt staden Helsingfors utstötte höga jämmerrop. Att skriva vederhäftig eko-
- ↑ Jfr. min uppsats Utrikeshandelns verkan på inkomstfördelningen (Nat.-ek. studier till prof. Davidson = Ekonomisk Tidskrift 1919: II).
