nomisk historia efter klagomål erbjuder emellertid stora svårigheter, och Helsingfors’ bitterhet berodde till stor del på avund mot den gynnade medtävlaren Fredrikshamn; men å andra sidan tog rådet så pass starkt intryck av vad som framkom, att man ej kan betrakta det som tomma ord, ty a priori måste rådet närmast väntas ha tagit parti för produktplakatet.[1]
Många riksdagar förflöto ej utan klagomål över dyrhet och brist på salt, varvid sambandet med sjöfartsförfattningarna vanligen framhölls av de klagande. I resolutionen på allmogens besvär 1731 (28 juni) avslogs med hänsyn till produktplakatet de finländska skärgårdsböndernas begäran att utländska fartyg som kommo för att hämta deras produkter skulle få taga med sig salt i stället för barlast (§ 45); och i motsvarande, liksom alltid lärorika urkund från följande riksdag fick allmogen ett löfte i allmänna ordalag om att ymnig tillförsel skulle tillgodoses och det överklagade höga saltpriset hämmas (§ 51). Vid 1738—39 års riksdag gällde det den bohuslänska och värmländska allmogens saltbehov, som man i samma slags resolution sökte tillgodose, för den senare genom att rent av tillåta tillförsel från Norge (§ 24). Sedan kommo förberedelserna till kriget med Ryssland, och då medgavs under ett halvår importrätt för salt — visserligen blott med svenska fartyg och sålunda utan suspension av produktplakatet — från Östersjöorter, vilket verkligen resulterade i den största i statistiken redovisade tillförseln av Lüneburgsalt (4 900 tunnor) under år 1740.
- ↑ Kommerskollegii protokoll för hela år 1725, utrikes rådsprot. 21 juni och inrikes rådsprot. 26 okt. 1725 samt åtskilligt annat material.
