En anledning var utan tvivel just formen för avlösningen, nämligen traktatpolitiken, som nästan alltid och kanske särskilt i Sverige givit regeringarna friare händer att bestämma den ekonomiska politikens riktning, därför att förhållandet till främmande makter vanligen, med eller utan skäl, ansetts innefatta flere för den vanliga medborgaren förborgade krafter än den rent inhemska näringspolitiken. Men ett annat och viktigare skäl utgjorde sjöfartspolitikens själva ålder och därav följande otidsenlighet — vilket uttryck dock ej får anses som liktydigt med att produktplakatet mindre motsvarade näringslivets behov än t. ex. de svårutrotliga importförbuden utan måste fattas rent psykologiskt, så att det blott innebär, att produktplakatet mindre motsvarade vad 1800-talets människor trodde vara de rätta ekonomiska sammanhangen.
Denna skillnad mellan 1700- och 1800-talsuppfattning torde kunna uttryckas så, att merkantilismens människor tillmätte handel och sjöfart som sådana en större vikt än man senare gjort, att sålunda merkantilsystemet bär sitt namn med ett visst berättigande. Annorlunda uttryckt var merkantilismen i helt annan grad än dess senare motsvarigheter ett system för premiering av de specifika stadsnäringarna. Det förefaller sålunda ej gärna möjligt, att ett rent grosshandels- och sjöfartsintresse för Stockholm och Göteborg ens under den mest våldsamt protektionistiska regim i nyare tid skulle ha tillmätts vitsord gent emot en produktion sådan som järnhanteringen, vilken åstadkom tre fjärdedelar av Sveriges export; men som vi sett var detta fallet under Frihetstiden. Den nyare protektionismen är så till vida efter allt att döma mer