giltig och nästan självklar sats som knappheten eller anpassningsbehovet. Det är detta som givit den ekonomiska vetenskapen dess egendomligt abstrakta, halvt matematiska prägel, varom den står ganska ensam bland själs-, kultur- eller samhällsvetenskaperna. Den utgår från så elementära mänskliga karaktärsdrag, att slutsatserna ofta bevara sin giltighet under mycket olikartade yttre förhållanden. Därför blir uppgiften i stor utsträckning icke att fastställa tillvaron av dessa mänskliga egenskaper, ty de falla till stor del av sig själva, utan i stället att klart genomtänka de slutsatser i fråga om anpassningens maskineri, vartill egenskaperna föranleda; och dessa slutsatser äro så långt ifrån självklara, att de tvärt om ständigt på nytt väcka förvåning och motsägelse hos flertalet människor samt ställa de största anspråk på forskarnas tankeförmåga.
Å andra sidan bli de senare leden i det ekonomiska tänkandet mindre allmängiltiga än det första ledet. Att de knappa tillgångarna på något sätt måste ha fördelats är, med andra ord, allmängiltigt; men på vad sätt är en fråga som kan besvaras olika. Dessa svar, de följande leden i det ekonomiska tänkandet, utgå i stigande grad från mänskliga egenskaper som tillhöra särskilda kulturperioder eller kulturkretsar och — vilket djupare sett är samma sak — tillämpas på samhällsföreteelser, som äro frukter av en mängd politiska, sociala, religiösa och andra mänskliga krafter, samt förlora därför i betydelse, när flere eller färre bland dessa drag fattas.
Den ojämförligt viktigaste slutsatsen ur minsta medlets lag och över huvud taget den viktigaste delen av nationalekonomiens teori, näst dess grundval. är läran
