till en önskvärd ekonomisk politik. Men det är en sak, som man alls icke eller nästan icke får besked om på den vägen, och det är vilka krafter som äro bestämmande för handelspolitiken, sådan den faktiskt gestaltar sig i de vanliga politikernas händer; och den frågan är minst lika viktig som den förra. Ty ingen som vet det minsta om världens gång tror väl på allvar, att det avgörande därvid är vare sig någon djup insikt i ekonomiska sammanhang eller ens osjälviska strävanden att gagna hela landet. Genom denna motsats blir också det rent teoretiska studiet onekligen i någon mån overkligt, fastän icke på det sätt man vanligen tror, eller så att det skulle förbise några av de ekonomiska momenten — men däremot väl så, att det ej räknar med de politiska faktorer som komma att bestämma den faktiska handelspolitiken.
Följden härav är i sin ordning, att den opraktiska åskådningen i flertalet fall ej är frihandeln utan tvärt om protektionismen. Frihandeln begär nämligen som bekant normalt sett endast, att politikerna skola hålla sina fingrar ifrån utrikeshandeln, medan protektionismen gör handelns gång beroende av politikernas ingripande. Också i de fall, då man verkligen kan fastställa principiella svagheter i en frihandelsregim och sålunda finna bindande skäl för ett ingrepp i utrikeshandeln, så är det därför just denna — teoretiskt högst intressanta — slutsats som är opraktisk, emedan den protektionism det verkliga livet bjuder på sällan eller aldrig har några likheter med den så uppkonstruerade. Detta har framhållits mycket väl av en bland de vederhäftiga nationalekonomer som gjort mest för att uppvisa frihandelns rent teoretiskt sett begränsade giltighet,
17. — Heckscher, Ekonomi och historia.
