engelsmannen Henry Sidgwick, och ett citat ur hans Principles of Political Economy kan väl försvara sin plats ehuru jag återgivit det i en annan skrift: ”Det är lätt att visa, att protektionismen under vissa ej osannolika omständigheter skulle bereda det tullskyddade landet en direkt ekonomisk vinst; men på grund av svårigheten att hos någon faktiskt existerande styrelse försäkra sig om tillräcklig vishet, styrka och målmedvetenhet att införa tullskydd endast så långt som det är nyttigt för samhället och att obevekligt upphäva det, så snart det allmänna bästa kräver detta, är det praktiskt bäst för en statsman att fasthålla frihandelns breda och enkla regel — åtminstone i ett fritt samhälle med fullt utvecklad kommersiell företagsamhet.”
Detta kan låta som ett hårt tal, men en bekräftelse därpå erbjuder i rikligt mått docenten Montgomerys nyss citerade, knappa, kyliga, opersonliga, objektiva och sällsynt vederhäftiga framställning av vår tullpolitik sedan Napoleonskrigen. Den är just ett prov på det andra, eller historiska, sättet att studera handelspolitik, ty därigenom får man en inblick i hur den faktiskt utvecklar sig, ej hur den borde göra det. Ett motsvarande arbete över en kortare period men omfattande de kontinentala huvudländerna är Percy Ashleys Modern Tariff History, som nyligen kommit i en tredje upplaga, förd fram till världskriget, och väl värd att studeras av dem som vilja veta vad handelspolitik i praktiken är.
Sverige fick 1816, sålunda omedelbart efter Napoleonskrigens slut, ett särdeles genomfört förbudssystem med mer än 300 importförbud och ett femtiotal exportförbud. För de många, till och med bland våra
