om prisbildningen. Nödvändigheten att på något sätt fördela de knappa tillgångarna leder till att man åsätter dem ett pris, som avskräcker de mindre ivriga eller får dessa att åtminstone sänka sina krav på förrådet, samt därigenom begränsar efterfrågan i förhållande till det förråd som finns, d. v. s. sörjer för dess fördelning. Samtidigt medför priset i en mycket stor del av fallen, att människornas ansträngningar fördelas på det rätta sättet, d. v. s. inriktas på att öka de befintliga förråden av olika förnödenheter i den mån det är ont om dem, d. v. s. i den mån deras pris är högt. Allt detta och en mängd annat, som därav följer, åstadkommer alltså prisbildningen; men likväl innebär det icke, att prisbildningen är nödvändig, d. v. s. att den alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Icke blott i tanken utan också i verkligheten förekomma samhällen, som till större eller mindre del fungera utan prisbildning, därför att man sörjer för tillgångarnas fördelning och efterfrågans begränsning på andra vägar. Vår egen generation har ett alldeles färskt och ytterst intressant exempel därpå i ransoneringen. I den mån ransoneringen kom till effektiv tillämpning, begränsades nämligen därigenom människors efterfrågan tvångsvis, fördelningen av förråden skedde genom påbud, och prisbildningen hade därmed förlorat sin huvuduppgift — om till gagn eller skada hör ej hit. Det enda man varken kan upptäcka i verkliga livet eller ens tänka sig är att den uppgift som vanligen tillgodoses genom prisbildningen skulle förbli olöst.
Detta slags problem hör till de vanligaste bland dem man möter inom den ekonomiska historien, emedan den är fylld av försök att med tvång från samhällets
2. — Heckscher, Ekonomi och historia.
