hållandena och inverka på ett stort antal medborgares lagligen förvärvade rättigheter (obs.), utan att de förväntade fördelarna därav kunde på förhand beräknas.” Vid 1834—35 års riksdag förnyades kravet på en tidsfrist av tio år — naturligtvis nu från denna nya tidpunkt.
1839, då ju den från början begärda tioårsfristen redan hade utgått, förklarade Stockholmsfabrikörerna, att ”landet översvämmades av utländska varor”, Stockholms klädesfabrikssocietet påstod, att ett upphävande av importförbuden på klädesvävnader skulle verka ”alldeles förödande på hela yllefabrikationen”, och Norrköpings fabrikssocietet kom med en verkligt värdefull varning emot att försöka sig på ”de nya experimentens oförsökta bana”. 1840—41 års riksdag, som likväl förklarade sig ”i allmänhet gilla idén om en oinskränkt handelsfrihet” — vilket visserligen ingalunda betydde frihandel utan blott rätt att över huvud taget in- och utföra varorna mot tull — vågade sig ej heller på att i väsentlig mån tillämpa den gillade idén. Det dröjde ända till 1853—54 års riksdag, innan förbudssystemets grundvalar försvunno.
Om något visar väl detta, att en gång införda hinder för det internationella bytet hålla sig fast genom sin blotta tillvaro; och lärdomen kan svårligen vara någon annan än att man ej skall införa dylika hinder, om man ej vill göra sig beredd på att få behålla dem. Bakom varje dylikt hinder uppväxa ”lagligen förvärvade rättigheter”; deras avskaffande, som alltid är ”de nya experimentens oförsökta bana”, verkar ”förödande på hela fabrikationen”; och de förväntade fördelarna därav kunna aldrig ”på förhand beräknas”.
