I själva verket är det mycket svårare att förklara, att förbudssystemet någonsin försvann än att det dröjde kvar så länge som det gjorde. Orsaken till det förra var sannolikt dubbel. Den internationella prisstegringen från och med 1850-talet, själv en verkan av de stora guldupptäckterna, gav nämligen affärsmännen stora vinster, såsom prisstegringsperioder alltid göra, och gjorde dem därför relativt oberörda av ett minskat skydd; på motsvarande sätt sammanföll i sinom tid å andra sidan den nya protektionismen från och med 1880-talet med den relativt starka nedgången i den allmänna prisnivån. Därtill kom emellertid i det förra fallet också den ekonomiska liberalismen, nära nog den enda ekonomiska åskådning som har kunnat besegra den ”naturliga människans” böjelse att förbise eller misskänna gagnet för samhället av åtgärder som vålla svårigheter för begränsade grupper.
I hur pass ringa grad frihandelsuppfattningen gått riksdagen i blodet, till och med under den ekonomiska liberalismens korta glansperiod i Sverige, framgår för övrigt av att den till stor del genomdrevs mot riksdagens uttryckta vilja, genom Johan August Gripenstedts målmedvetna och hänsynslösa viljestyrka. På samma sätt som samtidigt Napoleon III i Frankrike tog han därför sin tillflykt till traktatsystemet för att genomdriva och framför allt låsa fast åtminstone en del av sitt frihandelsprogram och lyckades också därmed, så att 1865 års franska handelstraktat blev inseglet på den liberala handelspolitiken. Utan denna traktat är det troligt, att resultaten i allo skulle ha blivit betydligt svagare.
Detta erbjuder också en värdefull lärdom i fråga om
