de ständigt nya och ständigt på nytt bifallna ansökningarna om hjälp av staten, och Alströmers egna kalkyler och uppgifter visas vittna om stort lättsinne i avseende på verkets ekonomiska sida; slutligen framläggas bevis för att de efter våra förhållanden överströmmande rika statsmedlen i ganska betydlig utsträckning måste ha undandragits Alingsåsverket och tjänat den blomstrande politiska korruptionen. Den som läser Stråles framställning av Alingsås manufakturverk torde ha svårt att återhålla ordet humbug som den enklaste beteckningen för detta,”moderverk”, denna ”skola till andre manufakturers befordran i riket”, varvid dock bör tilläggas, att Stråle icke därmed sätter Alströmers personliga intresse och oegennytta i fråga utan tvärt om tydligt framhåller dem.
Den betydelse, Alströmer och hans verk obestridligen haft för Frihetstidens historia, skulle otvivelaktigt ge en kontrollundersökning av Stråles framställning berättigande; ty jämte bristen på vetenskaplig apparat, som alltid skapar en känsla av otrygghet, kunna Stråles ganska tydligt uttryckta ekonomiskt-politiska sympatier och antipatier föranleda någon skepsis. Man kan också finna värdefulla nya hållpunkter härför i den nyligen ordnade, katalogiserade och bundna stora Alströmerska brevsamlingen i Upsala universitetsbibliotek. Av den jämförelsevis obetydliga volymen brev till Jonas Alströmer synas blott spridda bidrag kunna fås till Alingsåsverkets ekonomiska historia, och detsamma gäller en utanför samlingen befintlig volym brev (1723—1733) från Alströmers vän och senare medhjälpare, sedermera kommerserådet Henrik Kalmeter. Breven från Jonas Alströmer bestå huvudsak-
