ligen: dels i ett fyrtiotal brev (1729 och 1737) till den Alströmer mycket närstående, väl bekante Göteborgsköpmannen, direktören i Ostindiska kompaniet Niclas Sahlgren och dels i brev till äldste sonen Patrick. De förra breven erbjuda dock ganska ringa intresse, i motsats till vad man skulle väntat. I stället ge de senare emellertid en något sporadisk men fullt pålitlig inblick i Alingsåsverkets faktiska gång, en möjlighet att se hur verksamheten var beskaffad och ej blott hur statsåtgärderna till dess understöd tedde sig.[1]
Att breven till Patrick Alströmer äro särskilt belysande för faderns skapelse, beror på att han tidigt designerades till ledare för verket och under de fyra sista åren av faderns livstid, från och med våren 1757, hade den närmaste ledningen av affärerna; det är alltså Jonas Alströmers brevväxling med den som var icke blott hans äldste son utan även hans blivande efterträdare och under en del av tiden hans närmaste man man har framför sig. Breven, som tillsammans äro 228, falla i huvudsak inom tre tydligt begränsade tidrymder. Frånsett några få brev från Stockholm under 1748, då sonen var endast 15 år gammal, tar brevsamlingen sin början med nyåret 1751; denna första serie, som pågår in i oktober månad samma år, består av brev från Alingsås och dess omgivningar (även Göteborg) till sonen i Stockholm. Efter ett tjugutal spridda brev från de följande åren börjar den andra och rikhaltigaste serien med sonens bosättning i Alingsås, då fadern ånyo
- ↑ Vissa uppgifter kunna också fås ur den andre och praktiskt dugligaste sonen Augusts brev till Patrick, varur åtskilliga upplysande utdrag meddelas i rektor C. A. Broléns skrift Om Alströmerska brevsamlingen i Upsala universitets bibliotek (Ups. 1917).
