kunde utgå, ett nytt drag, nämligen förmågan att glömma bort årtionden av de största och mest outtröttliga understöd vår industriella historia känner — även det den naturliga följden av att vänja ekonomiska företag ifrån att hjälpa sig själva.
Särskilt riksens ständers manufakturkontor, som mellan riksdagarna var industriens store allmoseutdelare, och Alströmer voro ständigt på spänd fot, och vid denna tid hade slitningarna ytterligare skärpts genom en av Stråle meddelad episod. På grund av Alingsåsverkets privilegier hade både förvaltning och jurisdiktion inom staden Alingsås överlämnats åt verket självt; och stödd härpå uttog en av dess faktorer ur hallrätten i Alingsås varor, som där voro deponerade såsom pant för verkets lån hos manufakturkontoret, och sålde dem utan vidare. På kontorets begäran om exekutivt förfarande måste hallrätten svara, att den ej kunde göra något emot verkets jurisdiktion och att Alströmer avböjt all rättelse med den onekligen karakteristiska förklaringen, att penningarna måste användas för verkets upphjälpande. Man förvånar sig då mindre över att Alströmer (enligt sitt brev 26 juni 1751) stod ”i så slätt kredit” hos manufakturkontorets fullmäktige eller över deras ”utlåtande att ej hava något (sic) fidem för min (A:s) person” (15 juni 1751). Just vid denna tid stod en ivrig strid mellan Alströmer och kontoret om understöd åt en mäster Kock, som åtminstone kort förut varit ledare av Alingsåsverkets färgeri; sammanhanget framgår ej fullt av breven, men så mycket är klart, att Kock stod i skuld till verket, som ville göra sig betalt genom det understöd Kock kunde få, medan kontoret å sin sida som villkor för att hjälpa mästaren
