sida ändra det resultat som prisbildningen skulle ha skapat om den överlämnats åt sig själv. Vad det då framför allt gäller är att ej tappa bort det ekonomiska problemet, knapphetsproblemet. Mest renodlade får man vanligen dessa fall, när det gäller löne- och pristaxor, sådana som funnits icke blott sedan kejsar Diokletianus’ beryktade påbud år 301 e. Kr. utan t. o. m. långt dessförinnan. Det ligger intet teoretiskt omöjligt i att dylika taxor skulle ha varit effektiva samt att löner och priser för särskilda tjänster och varor hållit sig konstanta trots ändring (t. ex. ökning) i knappheten, trots att mängden arbetare eller varor t. ex. minskats eller efterfrågan på dem ökats. Arbetarnas och säljarnas villighet att underordna sig dylika påbud beror av många faktorer, den makt som stod bakom påbudet, den laglydnad som utmärkte dessa klasser o. s. v.
Men vad det gäller att i första rummet förklara, och vad teorien i första hand skall hjälpa till att klargöra, är intet av allt detta utan sakens — ekonomiskt sett — positiva sida, detta: hur skapades jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, hur begränsades efterfrågan så, att den ej blev större än den minskade tillgången, om ej priset fick fullgöra denna funktion? Ett typiskt fall härav erbjuder digerdöden exempelvis i England; den medförde stark minskning i tillgång på lantarbetare, men dess tendens till lönestegring sökte man besegra genom lönetaxor. Många forskare anse, att detta också delvis lyckades, och möjligheten härav kan ej a priori avvisas på teoretiska grunder. Men den fråga det skulle ha ålegat forskarna att ställa på materialet är den: hur hindrades då godsägarna att konkurrera om den arbetskraft, som var erkänt mindre än
