Alströmer, att de 5 000 daler silvermynt, som Patrick fått av Sahlgren, enligt sonens brev nu äro otillräckliga; han ser ingen annan råd än att ånyo anlita Sahlgren för de nya 8 000 d. s. m. som behövas. Huruvida detta belopp återbetalats under loppet av följande år, kan man ej se; men på hösten 1757 framträder nödvändigheten att anlita Göteborgsvännen ånyo. Patrick Alströmers begäran om 4 à 5 000 d. s. m. gör då (15 sept.) fadern ”helt förlägen”, och denne ser igen ingen annan utväg än att be Sahlgren försträcka till Lidköpings marknad, vilket i ett brev dagen därpå preciseras till en önskan att få växlar på Amsterdam på kredit hos Sahlgren, såvida ej sonen August själv kan trassera på Amsterdam för sina utskickade ostindiska varor. Man kan ej säkert veta, vilkendera vägen som följdes; det förhållandet, att skulden till Sahlgren halvannan månad senare (31 okt.) utgjorde 13 000 d. s. m., d. v. s. samma belopp som hösten året förut, kunde tyda på, att han ej anlitats på nytt, men troligare förefaller, att andra transaktioner ägt rum under året och att han också nu tagits i anspråk. I varje fall måste enligt löfte skulden på 13 000 d. s. m. återbetalas ur det som influtit vid Lidköpings marknad, varjämte Patrick Alströmer får tillsägelse att insätta ullen i hallmagasinet, för att möjliggöra dess belåning i banken; och Jonas Alströmer själv skall söka få verkets fordringar diskonterade i manufakturkontoret. En vecka
hjälpsmedlen flöto vid den tiden så rikligt, att föga mer behövdes, trots att J. A. naturligtvis gärna skulle ha sträckt verksamheten ännu längre. 10 okt. 1729 skriver han till sin vän: ”If we had a million at command, I would take him [the tapestry maker] heither, but now I must ställa munnen efter matsäcken and take heither such masters as are most necessary.”
