senare (7 nov.) heter det emellertid: ”Jag ser med bedrövelse den eländiga inkasseringen som varit uti Lidköpings marknad”; Patrick Alströmer får tillsägelse att skicka Sahlgren så mycket han har, 4 à 5 000 d. s. m. av de influtna medlen, och att sedan vidta de förut angivna åtgärderna. Detta synes dock ej ha blivit av, ty efter ytterligare ett par veckor (24 nov.) sänder Alströmer, som redan nämnts, hela beloppet 13 000 d. s. m. (= 39 000 d. k. m.) av bördeskillingen för Kilanda till återbetalning av skulden. Förmodligen var det denna prägel på manufakturverkets affärer som föranledde Sahlgren att strax i början av följande år (enligt August Alströmers uppgift) förklara, att han hade allt förtroende till Jonas men ej ville ha något att göra med manufakturiet.
Utanför denna trängre krets finner man i breven blott ett par privata bidrag. Närmast likt en vanlig affärsmässig kredit förefaller ett lån, som Patrick Alströmer i slutet av 1760 tog hos Lefebure i Stockholm på en månad för att betala bröderna Grill i Amsterdam (20 000 d. k. m. = 6 6662⁄3 d. s. m., för att remittera 1 000 rdr holl. kurant); men betecknande nog finner man fadern mycket missnöjd med denna transaktion, därför att han ej vet varifrån medel skola fås att betala skulden, i varje fall ej från Alingsås (17 dec.). Jonas Alströmer befinnes däremot själv ha satt sig i skuld hos en oskyld, ehuru en person tillhörande den kommersiella hattkretsen, ”syster” Lisa von Plomgren, hattledaren Thomas Plomgrens dotter och hattfinansiären Finlays frånskilda fru, för ett tydligen avsevärt belopp; samtidigt med det sista bevarade brevet från honom, den 16 maj 1761, sändas 20 000 d. s. m. i
