avbetalning på lånet, medan Patrick Alströmer får tillsägelse att övertala långivarinnan att vänta med återstoden tills efter Karlstads marknad.
Emellertid framgår redan av det nu nämnda, att Alingsåsverket dock hade vissa egna, normala inkomstkällor, d. v. s. att åtminstone någon försäljning av dess varor förekom. Detta är naturligtvis den viktigaste frågan i avseende på företagets verksamhet, eftersom produktion är så tämligen meningslös utan avsättning; och den förtjänar därför all belysning man kan åstadkomma.
Huvudrollen spelar i kvantitativt hänseende utan all fråga avsättningen på marknaderna, där också inkasseringarna normalt ägde rum, som regel genom någon av verkets faktorer men i de mest trängande fallen av någon bland cheferna själva. Försäljningen har efter allt att döma som regel skett direkt genom faktorerna, ehuru exempel finnas dels på återförsäljare i detalj,[1] dels även på köpmanshus, som försågo sig på marknaderna,[2] dels möjligen på brukspatroner eller andra enskilda, som i förväg beställt varor att levereras på marknaderna.[3] Den viktigaste marknaden förefaller ha varit Lidköpings, som också låg närmast, men Kristinehamns, Örebro och Karlstads marknader spelade en efter breven att döma nästan likvärdig roll, medan
- ↑ En madam Moberg från Göteborg hade i några år handlat på marknaderna för faktor Smitt men blev stämd av denna anledning, emedan hennes man var underofficer (19 sept. 1757).
- ↑ Handelsmannen Warlund borde ej få några varor på Örebro marknad, emedan han ännu var skyldig 5 373 d. k. m. på sin förra revers, och rådman Bleumer likaledes intet på Kristinehamns marknad (12 jan. 1758).
- ↑ Se det nedan sid. 289 återgivna brevet den 13 febr. 1760. Ett uttryck däri (”desse 2:ne verkets gamle handlande”) gör det dock ovisst, om icke även den däri berörde brukspatronen var handlande.
