andra marknader (Jönköpings, Hedemora m. fl.) endast undantagsvis besöktes.
Om hur stora belopp försäljningarna rörde sig på de olika marknaderna, kan man sällan se av breven; det som omnämnes är i allmänhet inkasseringarna, men de måste antagas i någon mån representera värdet av försäljningarna vid närmast föregående marknad på samma plats, ty kontantförsäljningar synas ha trätt starkt tillbaka, såsom t. ex. följande yttrande belyser: ”Öfver Fellenii insände förteckning på dem som handlat i Karlstads marknad göres den skäliga anmärkning, att de, som allenast handla för 5, 8 och 15 d. smt, böra ej få credit på så liten summa, som jag af förteckningen ser nu vara skedt” (18 aug. 1757). I allmänhet tyckas Alströmers förhoppningar på resultaten av inkasseringarna ha varit betydliga, utan att man vet, vad han grundade dem på; men de blevo som regel besvikna, och han spar därför ej på bittra omdömen samt tvingas, som vi redan sett, att finna andra utvägar för att täcka de utgifter, som skolat bestridas genom inkasseringarna. De enstaka siffror, som meddelas från inkasseringarna, äro ej egentligen obetydliga. Högst är ett belopp från Örebro marknad 1758: 20 000 plåtar, alltså 40 000 daler silvermynt, varvid Alströmer dock ej vet mer än att vederbörande faktor ”säges” ha inkasserat denna summa (6 febr.). Under 1760 tror Patrick Alströmer, att 18 000 d. s. m. skola inkasseras på samma marknad, medan både far och son vänta det dubbla på Kristinehamnsmarknaden (6 febr.), som efter andra brev att döma lovade ovanligt gott, varom mer nedan; 1757 hade inkasseringen vid Kristinehamnsmarknaden inbragt 14 000 d. s. m. (11
