april), medan försäljningarna inalles vid Karlstads marknad samma år uppgått till 20 000 d. s. m. (21 juli). Vid en marknad på hösten 1760 — utan tvivel Lidköpings — var inkasseringen däremot blott 9 000 d. s. m. och försäljningen ungefär lika stor, men marknaden uppges också ha varit en av de sämsta på grund av fåtaligt besök (odat., omkr. 24 okt.).
Anledningen till, att Alströmer på detta sätt lät sälja varorna direkt på marknaderna genom verkets egna faktorer i stället för att sälja till köpmännen, ha han och hans vänner uppgivit olika vid olika tillfällen. Vid 1746—47 års riksdag förklarade Alingsås’ direktörer, att verket med stor kostnad måst föra varorna omkring på marknaderna av den anledningen, att köpmännen i Göteborg och annorstädes i västra Sverige ej ville köpa dem, trots att varorna naturligtvis efter direktörernas mening voro fullt jämngoda med de utländska; och bl. a. redan vid 1734 års riksdag hade likartade klagomål framförts av Alingsåsverkets män. Å andra sidan lämnade direktörerna i 1734 års sekreta deputation den överraskande upplysningen, att de ännu ej hunnit sätta något pris på varorna (!), vilket väl stämmer med en förklaring av tre vid detta tillfälle uppkallade kramhandlare i Stockholm, att de ej hade minsta kännedom om vad som tillverkades i Alingsås och att aldrig något tillbjudits dem därifrån.
Obenägenhet att åtminstone försöka sälja till köpmännen förefaller här och där framlysa även ur yttranden i breven, vilka te sig så mycket egendomligare mot bakgrund av den ständiga penningknipan. Här ovan har i förbigående citerats en förklaring från början av 1758, att två namngivna köpmän intet kunde
