den de ansågo sig behöva, hur fördelades denna otillräckliga arbetskraft mellan sina olika, sammanlagt för stora uppgifter? Något mer allmängiltigt än denna problemställning kan väl svårligen tänkas. Det är möjligt, att andra medel än lönestegring då skulle visa sig ha kommit till användning, och den rent elementära ekonomiska teorien har i så fall gjort gagn genom att leda undersökningarna in på frågan, vari dessa medel skulle ha bestått. Men kan man ej göra sannolikt, att sådana medel kommit till användning, lär man ej undgå slutsatsen, att lönerna, alla lönetaxor och all laglydnad till trots, faktiskt höjts i realiteten lika mycket som om ingen lagstiftning förekommit, om också kanske ej i form av ökad betalning i penningar.[1]
Något analogt gäller om det bland historiker vanliga sättet att anse ett ekonomiskt läge förklarat helt enkelt genom hänvisning till traditionens makt. Vare sig traditionen kännes förpliktande eller icke, måste en viss ekonomisk situation vara möjlig, och det kan traditionen ensam aldrig åstadkomma. Det är tänkbart, att vanan att åtnöjas med en traditionell lön har avhållit t. ex. dagsverkarna från att höja sina löneanspråk, liksom motsvarande tradition i fråga om arrendeavgifternas höjd kan ha hindrat godsägarna från att pressa upp fordringarna på arrendatorerna. Men det är redan långt mer osannolikt än detta, att vare sig de ena eller de andra skulle ha avböjt anbud om högre betalning än den vanliga, i fall sådana framställts, och det senare måste i stor utsträckning ha varit fallet. Tänker man
- ↑ En livlig och intressant sammanställning av den vanliga diskussionen om denna lönepolitik kan man finna hos G. Brodnitz, Englische Wirtschaftsgeschichte I (Jena 1918), sid. 75—81.
