få köpa, och från 1760 meddelas, att ingen krämare har fått kredit (odat., omkr. 24 okt.). De två namngivna köpmännen voro tröga betalare, och allmänt var de handlandes behov av kredit stort; men den kredit, som måste beviljas vid direkt försäljning till allmänheten, var efter all sannolikhet ännu längre och därjämte osäkrare samt också föremål för ständiga klagomål från Alströmers sida. Ganska karakteristisk är vidare en föreskrift, som Patrick Alströmer får av fadern (29 dec. 1757), att ej utlämna varor till kramhandlarna, tydligen i Alingsås, annat än mot villkor att de ej föra andra yllemanufakturer än verkets.
Vid sidan av sin handel på marknaderna bedrev Alingsåsverket redan från början handel i egen bod i Stockholm, den s. k. Alingsåsboden, och dess lager var det som blev föremål för en undersökning från de nyss berörda tre Stockholmsköpmännens sida vid 1734 års riksdag, med mycket graverande resultat i avseende på varornas beskaffenhet och pris. Denna butik tycks i början av 1750-talet ha föreståtts av en madam Marschall, men Alströmer uttalar ofta sin oro att hon ej sköter sig; blott vid ett tillfälle omtalas, att hon begär varor. Även omtalas en faktor Corssar, som i Stockholm har varor för Alingsås under händer.
Likväl vore det en högst betydlig överdrift att anse all handel med självständiga köpmän obefintlig. Redan ovan ha nämnts två sådana, som övertagit Alingsåsvaror, handelsman Warlund i Örebro och rådman Bleumer i Kristinehamn; den förre omtalas vid ett annat tillfälle (13 okt. 1757) såsom gäldenär för nära 2 600 d. s. m. Dessa två äro emellertid långt ifrån de enda. En uppskattad affärsvän synes ha varit firman