rad efter vidden, ty hade så varit, hade jag kunnat uppskicka dem, att brukas av syster Psilanderhielm själv, men till dubbel harm äro de icke eller därtill tjänlige”. Carl Gustaf Tessin beställde ett dussin fina vita linnehandskar, som skulle tillverkas vid strumpväveriet (11 apr. 1757),[1] kort efteråt (23 maj) 4 st. ”blanelbetz” (?), för sitt tjänstfolk på Åkerö och något senare (5 aug.) 4 à 5 st. ”filtar eller blanqvetz” (eng. blankets). Riksrådet Lagerberg påminde om beställt livrékläde, och Jonas Alströmer behövde själv ekipering åt sina betjänter, medan grevinnan Palmstierna skulle ha en bård (12 sept. 1757).
När man betänker, att detta ”moderverk” för textilindustrien i Sverige år 1746 sysselsatte sammanlagt 875 personer, varav icke mindre än 43 enbart vid de sammanlagt två vävstolarna i det fina klädesväveriet, samt att arbetarantalet, inberäknat spinnerskorna på landsbygden, omkring år 1760 stigit till cirka 1 500, så framträder tydligt disproportionen mellan uppoffringen och dess frukter. Det är alltså ej på grund av att alltsammans var så smått som avsättningarna togo denna delvis nästan groteskt småaktiga form, tvärt om var Alingsås i arbetarantal jämförligt med de största nutida svenska textilfabrikerna. Alingsåsverket innehöll visserligen en sådan mängd olikartade anläggningar, ej blott för olika grenar av textilindustrien, utan även för tobakstillverkning, metallindustri etc., att man knappast kan finna någon fullt användbar parallel i nutiden. Men om man håller sig till arbetarantalet
- ↑ 1 aug. 1757 skriver Alströmer: ”Jag fruktar, att handskarne ej lära vinna mycken pris hos H. Exc., emedan efter mitt tycke därvid ej är iakttagit vad som vederbort, efter de äro vävde på en grövre stol än själva garnet fordrat.”
