pipor stå där oförsålda som ett dödt kapital, det är skada; man måste göra bästa usage därav man kan och continuera tillverkningen;[1] därmed måste man vara omtänkt att uppfylla de ställen, varest de ärna anlägga pipebruk.” Att den ständiga disproportionen mellan produktion och avsättning borde föranleda inskränkning och koncentration av driften var sålunda trots allt icke hans mening. Men två månader senare är nöden så stor, att Alströmer sätter i fråga vad han minst av allt önskar: ”[Det] är bättre att indraga en del av verket än att ständigt sticka in kapital och ej få något igen”[1] (20 juni); och längre fram på året (3 okt.) stryker han ånyo under det betänkligaste i läget, nämligen den stora mängden osålda varor. Som redan förut nämnts, var det särskilt de utländska remissorna, som vållade bekymmer, sannolikt framför allt därför att man där ej kunde dra sig fram med uppskov och prolongationer; och de framkallade därför ständigt förnyade suckar om omöjligheten att skaffa medel.
Det kan ej vara något tvivel om att avsättningens aldrig övervunna svårigheter spelade huvudrollen i denna ständiga penningnöd; men man kan dock ej sluta ögonen för tillvaron av även en annan, av Stråle icke berörd men från verkets synpunkt långt mer legitim anledning, nämligen de oefterrättliga betalningsförhållandena i Sverige. En mycket stor del av breven upptas av klagomål över svårigheten att driva in fordringar för redan sålda varor, icke över försäljningssvårigheterna själva. Betecknande är exempelvis följande brev (21 nov. 1757):
