kurrensduglig industri — alldeles oavsett vad som skulle varit vunnet, om så hade skett. Däremot var läget bevisligen ett annat i avseende på de grova klädena, som rönte efterfrågan från de breda lagrens sida och även kunde tjäna arméns behov; särskilt för år 1760 kunna avsättningsmöjligheterna för dessa varor bevisas men samtidigt även Alingsåsverkets oförmåga att då tillgodose de krav som framträdde.
Två brev äro härvid särskilt belysande. Det ena, från Jonas Alströmer till sonen den 13 febr. 1760, lydde i hithörande delar:[1]
”Här är nu mycket rop och efterfrågan efter varor. 2:ne betjänter, en från brukspatron Schagerström i Kristinehamn och den andra från Fahlroth i Örebro, hava nu varit här och avlagt för sig varor, som formannen Walh tager med sig till Kristinehamn. Fahlroths betjänt hade ärnat ordonnera sina varor att gå till Örebro, men jag gav contraordres, att Walh skulle taga dem med sig att lämna till faktor Fellenius i Kristinehamn, som sedan har att avlämna dem där till Fahlroth, på det något varor måtte ditkomma och ej blifva brist därå i marknaden. Formannen lärer således få ganska litet med sig av vad Fellenius requirerat, emedan här ej är nog tillgång och man ej kunnat neka dessa 2:ne verkets gamle handlande. Så mycket möjligen ske kan skall han likväl få, vartill jag gifvit ordres att göra all anstalt.
Åtskilliga andra hava även erbudit sig att emot varor strax lämna contant.
Det är ganska beklageligit, att här ej nu är nog tillgång på grova varor. Sedan nu vintern snart går till ända och valken får komma i full gång, så hoppas jag, att tillverkningarna skall (sic) ske med mera eftertryck och skyndsamhet.”
- ↑ Kursiv. av mig.
19. — Heckscher, Ekonomi och historia.
