liga rotlösa produktionsgrenar för att driva upp det grova klädesväveriet. Vad som förut nämnts om hans likgiltighet för leveranser av kommisskläde till armén pekar i samma riktning.
Det var därför föga att undra på att, ehuru Alströmers allra sista år verkligen synes visa en ljusning beträffande avsättningen av verkets produkter, Alingsås manufakturverk förlorade all nämnvärd betydelse, i samma stund det fyrtioåriga, i vår industriella historia enastående understödssystemet upphörde med de yngre mössornas seger vid 1765—66 års riksdag, och att även de indirekta verkningarna av Alströmers insats blevo högst obetydliga. Just det grova klädesväveriet var i Sverige långt äldre än Alingsåsverket — kanske var detta en medverkande orsak till att Alströmer intresserade sig så litet därför — och det levde kvar i Stockholm och Norrköping, på det senare stället intill våra dagar. Alingsås sjönk tillbaka i sin forna obemärkthet; och då en ny textilindustri på 1830-talet blomstrade upp ej långt därifrån, nämligen Sven Eriksons skapelse bomullsindustrien i Rydboholm och Boråstrakten över huvud, anknöt den helt och hållet till den gamla hemslöjden i de ”sju häradena”, som varit en bidragande orsak även till att Alströmers anläggning förlades till Alingsås. Den livskraftiga, utan understöd tillkomna nyskapelsen rönte alltså ingen påvislig inverkan från de med så stora offentliga och enskilda uppoffringar uppammade Frihetstidsmanufakturerna.
Om man efter denna exposé av de bidrag till
Alingsåsverkets historia, som den Alströmerska brevsam-
