depreciation som ungefär motsvarar det österrikiska pappersmyntets i juni 1922.[1]
Det första faktum, som måste strykas under, är det nu senaste berörda, alltså värdefallets enorma omfattning. Särskilt förkrossande drabbade det en samhällsklass som allt sedan 1600-talets förra hälft spelat stor roll och haft stort inflytande i Frankrike, nämligen rentiererna, och de samtida uttalandena innehålla ständiga anspelningar, än beklagande och än skämtsamma, på deras fullständiga utarmning. Till detta kom ett andra faktum, nämligen de våldsamma fluktuationerna från dag till dag. Så t. ex. steg louisdoren på två dygn, från den 22 till den 24 vendémiaire år IV (14—16 okt. 1795), från 1 420 till 1 726 papperslivres, och å andra sidan finner man i polisrapporterna från slutet av 1796 och början av 1797 kastningar i priset för 100 papperslivres mellan 1 och 6 sous i mynt — även det högre beloppet visserligen blott 1⁄383 av namnvärdet.
För att fatta innebörden av den följande lagstiftningen måste man ytterligare känna några moment, som i hög grad skilde det dåvarande läget från vad vi själva upplevat. Redan de nu lämnade uppgifterna om pappersmyntets värde dag för dag göra på oss ett främmande intryck, ty penningvärdets försämring har denna gång länge stått som en abstraktion, ut-
- ↑ Tidningen Le courrier républicain berättade under den 23 thermidor = 10 augusti (avtryck i Aulards samling), hur en person sökte sälja ett större antal 100-livressedlar utan att kunna få mer än 1 sou pr st. för dem. I förbittring spikade han då upp en av dem på husväggen och skrev ”bedräglig konkurs” (banqueroute frauduleuse) över; när andra fäste hans uppmärksamhet på att han därvid kastade bort en 100-livressedel, svarade han: nej, det är en sou, och jag kan väl få ha något roligt för min sou.
