nom bankirer voro under en del av år 1795 påbjudna av Välfärdsutskottet, och längre fram offentliggjorde skattkammaren själv noteringar. En medlem av de femhundrades råd, Réal, skildrade också senare (17 apr. 1797), hur ”alla människor rättade sig efter kursen”, ända till tidningspojkarna, som ropade ut bladen till ”15 francs eller 2 sous” (10 centimes); köpmännen i landsorten vågade inga affärer göra, förrän besked kommit om senaste kursen på assignater i Paris. I själva verket torde man knappast kunna förklara att landet förmådde uthärda penningvärdeförstörelsen så pass lätt som det gjorde, annat än på grund av det faktum, att metallmyntet i stor utsträckning förblev värdemätare.
Sedan återkom metallmyntet och, väl att märka, icke genom någon myntrealisation utan på sin gamla basis. Assignaternas förstörelse framträdde blott ännu mer komplett därigenom, eftersom det innebar, att de helt enkelt avlystes; men för allmänna föreställningssättet var man därmed helt enkelt tillbaka vid det gamla myntet, som assignaterna under mellantiden. hade ”representerat”, om än på ett sätt som i uselhet svårligen kunnat överträffas. Och denna uppfattning var ej blott den populära utan, liksom så ofta är fallet med populära föreställningar, också den rättsliga. En person, som var skyldig ett belopp i penningar, skulle helt enkelt bli betalningsskyldig för detta belopp i silver efter namnvärdet, också om skulden ådragits under assignaternas värsta depreciation — så vida ej en särskild lagstiftning kom till stånd.
Det blev därför nästan ofrånkomligt att gripa sig an med en dylik lagstiftning, om man ville undgå ej
