blott orättvisan att låta gäldenärer betala flere hundra gånger vad de mottagit utan också den förlamning av allt näringsliv, som den härav vållade, oöverskådliga raden av konkurser skulle ha framkallat. Men det nu framställda sammanhanget förklarar ej blott den nya lagstiftningens tillkomst utan också åtskilligt av dess tendens. Den framträdde nämligen som en undantagslagstiftning till gäldenärens förmån. Ständigt och jämt under diskussionerna om lagförslagen återkommer denna synpunkt: att gäldenären åtminstone ej är den som kan beklaga sig, eftersom de nya lagarna äro, ”det måste man bekänna, helt och hållet till gäldenärens fördel”, i det att han utan dem skulle ha fått betala efter skuldförbindelsens namnvärde. Man hade därför hela tiden i viss mån dåligt samvete gent emot borgenärerna och försökte alltid se till, att de åtminstone aldrig skulle få mindre än motvärdet av sin fordran. Tydligen berodde detta, liksom ofta är fallet med populära uppfattningar, på en högst formalistisk utgångspunkt; om man i stället hade behållit det sänkta penningvärdet, med omräkning av äldre betalningsförpliktelser, skulle tendensen ha blivit den rakt motsatta, utan att företeelsens ekonomiska innebörd hade behövt vara i minsta mån ändrad.
Men vid sidan av denna rent formalistiska synpunkt funnos andra, som togo hänsyn till ekonomiska och ekonomiskt-juridiska realiteter av obestridlig vikt, men som likväl föranledde betydliga avsteg från en enkel omräkning med hänsyn enbart till penningvärdets förändringar. Den principiellt viktigaste bland dessa var, att avtal på längre sikt, tillkomna under pappersmyntregimen, mycket väl kunde tänkas ha
