av andra fordringar och skulder än dem som härstamma från prestationer i penningar eller allmän köpkraft. Varje fordran på grundval av realprestation måste därför omräknas efter normer som fastställas särskilt för denna prestation.[1] Har någon mottagit en fördel — hyrt, köpt o. s. v. ett föremål eller en prestation — på kredit, så går det i så fall icke an att utan vidare multiplicera det nominella beloppet av hans skuld med indextalet för att få fram dess värde, utan man måste fastställa, hur det särskilda slags föremål som han mottagit påverkats av penningvärdets ändringar. Med vår vana att bygga på det alltför enkla uttrycket ”penningvärde” ha vi kommit ifrån detta sätt att resonera, men det är mycket svårt att på principiella grunder avvisa den äldre uppfattningen, varmed dock ej skall vara sagt, att den franska lagstiftningen gav ett teoretiskt riktigt uttryck åt denna äldre uppfattning.
Medan alltså revolutionstidens lagstiftning i nu behandlade hänseenden var betydligt mer invecklad och i viss mån mer subtil än vad som i vår tid varit på tal, så drog den å andra sidan på det mest kategoriska sätt en gräns, som en och annan för närvarande vill överskrida, nämligen vid ännu gällande avtal. Blotta tanken på lagstiftning rörande redan fullgjorda prestationer berördes endast för att med avsky tillbakavisas. Den formella anledningen härtill var direktorialförfattningens förbud mot retroaktiva lagar, men det kan knappast råda något tvivel om att också tidens
- ↑ Se framför allt Roger Ducos’ föredragning i C. A. 1 frimaire VI 21 nov. 1797 (refererad i Le Moniteur under debatten 16 nivôse) och Régniers i föreg. not omtalade.
20. — Heckscher, Ekonomi och historia.
