dan assignaterna — svårförklarligt nog — utträngt dem;[1] och vare sig man vill godtaga denna förklaring eller icke, är det påfallande, vilket ringa utrymme regleringen av affärsvärldens kredit tog i anspråk inom denna eljest ytterst detaljerade lagstiftning.
Trots detta kan det ej råda minsta tvivel om det överväldigande t. o. m. i den begränsade uppgift som man försökte sig på att lösa. Även sedan man på allvar gripit sig an därmed, krävdes därtill ett trettiotal lagar blott för transaktioner mellan enskilda, under loppet av mindre än två år; ännu sedan huvudlagarna antagits, talar en ingress om att man ”från alla håll, med den mest berättigade otålighet” begär komplettering, och ännu i en av de sista lagarna talas om svårigheter som hindra rättvisans gång och stå i vägen för avgörandet av en mångfald rättegångar. Trots den doktrinarism, som behärskade franska revolutionens män, gjorde de sig i detta fall icke ens några förhoppningar att konsekvent kunna realisera rättvisans fordringar; ”det är omöjligt att göra en strängt rättvis lag i fråga om detta slags transaktioner”, enda möjligheten är ”milda och mänskliga palliativ”. De gamles råd visade en gång rent av sympatier för särskilda ”jugements d’équité”, utslag av domstolar som dömde efter billighet i stället för efter sträng rätt; och ehuru denna tanke ansågs omöjlig att realisera, medgavs allmänt, att lagbestämmelserna då i stället måste få en dylik prägel.[2] Det lider knappast något tvivel, att man skulle ha uppgivit hela saken, om det blott låtit sig göra.
