strömning skulle skatterestantier en kortare tid få betalas efter namnvärdet, men därefter på det nya sättet, medan staten karakteristiskt nog inemot ett år framåt skulle befrias från att å sin sida betala sina fordrinssägare efter motsvarande, höjda norm, ehuru kombinerade borgenärer och gäldenärer i förhållande till staten fingo lättnad genom några senare tillagda bestämmelser. Att överföra principen på förhållandet mellan enskilda avvisade rapportören (Rewbell, sedermera en av direktorerna, d. v. s. regeringsledamöterna) med att den i så fall till höjt belopp betalningsskyldiga parten själv förut kunde ha fått betalt i assignater, vilket ej kunde avhjälpas utan den fördömliga utvägen att revidera alla föregående transaktioner. Likväl gjordes den nya principen tillämplig på en enda form av privata transaktioner, nämligen gent emot sådana arrendatorer av jordbruksfastigheter och kvarnar som ej betalade in natura (art. 22) — en bestämmelse som Rewbell endast genom överrumpling lyckades genomdriva.
Emellertid gingo assignaterna nu mot allt mer fullständig värdelöshet, och något måste göras för att skydda fordringsägarna. Det skedde drastiskt nog genom två lagar under samma år (13 juli och 3 dec. 1795; Bloch n:r 615 o. 648), som helt enkelt befriade dem från att ta emot förskottsbetalning resp. någon betalning alls, d. v. s. de sattes i tillfälle att, om de så önskade och hade förtroende till sina gäldenärers solvens, avvakta ögonblicket för penningvärdets återställelse, som alltså måste ha ingått i allmänna föreställningssättet.
Ett nytt steg emot den hopplösa penningförvir-
