V = 23 juli 1797; Bloch n:r 824). Från så att säga penningteknisk synpunkt sett är det den grundläggande författningen, så till vida som det en gång för alla bestämmer sättet att fastställa assignatens värde gent emot metalliskt mynt. Bestämmelserna härom voro ganska väl genomtänkta. Man lade icke till grund enbart börskursen utan innefattade i det normerande ”värdet i allmänna meningen” (valeur d’opinion) även köpkraften, så att hänsyn skulle tagas även till fastighets- och varuvärden i den fria marknaden (art. 4) — sålunda utan hänsyn till maximipriser. Som grundval härför fogades till lagen en skala uppgjord på grundval av skattkammarens noteringar och bl. a. innehållande kurser för varje dag under sista året före mandatens tillkomst — den utgör källan för flertalet uppgifter om assignaternas kurs och ingår också bland bilagorna till M. Blochs samling; men en motsvarande tablå skulle uppgöras särskilt för varje departement och av dess domstolar tillämpas vid behandlingen av hithörande mål.
Däremot träffade denna lag inga som helst bestämmelser om när omräkning enligt skalan skulle ske utan gav blott det siffermässiga underlaget för en dylik lagstiftning (art. 1). Huvuduppgiften återstod alltså. Den första av detta slags lagar som man lyckades enas om gällde den fortfarande relativt enkla frågan om förbindelser från tiden före depreciationen (lagen 3 febr. 1797 hade blott gällt räntor härflytande ur sådana förbindelser). Likväl uppkom redan här en av uppgiftens svårlösta moment, nämligen att bestämma åldern av ett kontrakt. På denna fråga hade avgörandet redan en gång strandat i de gamles råd, och för
