skuld. Den tillät därför domstolarna att bevilja ett års uppskov (art. 8) men samtidigt att tilldöma fordringsägarna underhåll (art. 10). Dupont de Nemours, den kände fysiokraten, Turgots medhjälpare, som varit en av assignathushållningens modigaste fiender och nu spelade en viss roll som medlem av de gamles råd, bekämpade förgäves återbetalningen av själva kapitalet så tidigt som efter ett år, emedan han ansåg, att denna bestämmelse på grund av räntefotens stegring och kapitalvärdenas därav vållade nedgång under kriget skulle ruinera också sådana gäldenärer, som utan svårighet kunde betala stipulerad ränta. Denna rent ekonomiska svårighet, som säkert ej saknade betydelse, skulle snart komma på tal igen.
Första gången skalan för pappersmyntets depreciation enligt lagen den 5 messidor kom till mer generell användning var genom den nästa av huvudlagarna, den viktiga av 26 brumaire VI = 16 nov. 1797 (utdrag Bloch n:r 831), varigenom sättet för betalning av förfallna räntor och likartade förbindelser från pappersmyntperioden i huvudsak definitivt reglerades. I princip var tillämpningen ganska enkel. Vad som skolat betalas under depreciationstiden ”reducerades” till metallmynt enligt skalan, vad som förfallit till betalning under den följande tiden betalades till fulla silvervärdet, dock på ett efter skalan reducerat kapital, om lånet ingåtts i pappersmynt. Det enda som vållade svårighet var fordringar som grundade sig på specialhypotek i jordegendom (art. 6), ty där ansåg man det av förut angivna skäl som ett ingrepp i fordringsägarens rätt att utan vidare tillämpa skalan. Med anknytning till två betydligt äldre lagar
