om sättet för betalning av grundskatt och arrenden fastställdes därför betalningen till hälften in natura och blott till andra hälften i penningar efter skalan.[1]
Vad som nu återstod att reglera i fråga om de rena penningfordringarna var kapitalskulderna från pappersmyntperioden, och det skedde genom den kanske viktigaste av hithörande lagar, den 11 frimaire VI = 1 dec. 1797 (Bloch n:r 832), som emellertid på grund av alla svårigheter och meningsskiljaktigheter begränsades att gälla rena normalfall. Den förmån lagstiftningen som sådan ansågs innebära för gäldenären föranledde, att han gick förlustig två andra förmåner, som eventuellt ingått i låneavtalet, nämligen lång giltighetstid för avtalet och låg eller ingen ränta, så mycket hellre som dessa båda fördelar kunde anses ha sin orsak i borgenärens förhoppning om återbetalning i metalliskt mynt efter namnvärdet, vilket man nu berövade honom. Sålunda fick gäldenären i fråga om skulder, som voro mer än två år äldre än pappersmyntregimens slut, valet mellan å ena sidan att betala i metalliskt mynt efter namnvärdet och å andra sidan att återbetala kapitalet, vederbörligen ”reducerat”, redan efter ett år, varjämte minst 5 % ränta på det ”reducerade” kapitalet skulle utgå (art. 5 och 7). Samma invändning, som Dupont gjort gällande i fråga om äldre skuldförbindelser enligt fructidor-lagen, framträdde emellertid nu med snarast ökad styrka. En talare i de femhundrades råd påpekade nämligen — visserligen med en i alla tider vanlig förväxling av penningar och
- ↑ C. C. C. 3 brumaire = 24 okt. (Crassous’ föredragning), C. A. 26 brumaire = 16 nov. (Rossées föredragning). De två åsyftade lagarna voro av 2 thermidor III = 20 juli 1795 och 13 frimaire IV = 4 dec, 1795 (utdr, Bloch n:r 616 o. 649).