efter depreciationsskalan alldeles övergivits. I nivôse-lagen (Bloch n:r 837) betydde rent av ordet ”reduktion” sålunda ej vidare skalans tillämpning utan en värdering av fastigheten, vid behov med hjälp av experter; och om köparen avböjde denna lösning, hade han att betala efter avtalets ordalydelse, medan säljaren i motsvarande fall fick nöja sig med depreciationsskalans belopp, som alltså tydligen antages vara lägre (detta enligt tilläggslagen n:r 856 art. 1). På motsvarande sätt gjorde lagen om resterande arrendeavgifter för åren III och IV arrendebeloppet år 1790, sålunda före pappersmyntregimen, till norm för vad ett under den sistnämnda ingånget arrendeavtal skulle anses innebära; i fråga om avtal från åren 1792—94 kringskars emellertid arrendatorns rätt ytterligare därigenom, att det nominella beloppet lades till grund, om det ej innebar en höjning med mer än en femtedel (n:r 825 art. 6 o. 8).
I fråga om livräntor tillgreps ännu en annan, helt ny metod. I den mån de härleddes ur fastighetsköp, skulle de helt enkelt betalas enligt namnvärdet (n:r 837 art. 7) och likaså i andra fall, om de ej grundade sig på något uttryckligt angivet kapital (n:r 838 art. 4). Motiveringen var i förra fallet den vanliga men här synnerligen svaga, att debitor hade fått ett realvärde (une valeur réelle), och generellt, att det gällde ett spel om människors livstid, där spekulanten fick ta risken. I fråga om flertalet livräntor tillämpades däremot en ”reduktion”, fastän på det egendomliga sätt, att annuitetens belopp i förhållande till det nominella kapitalet nedsattes — att sålunda den ränta på det nominella kapitalet, som årligen borde erläggas, bestämdes ge-
