nom lagen. För avtal från pappersmyntregimens första tid voro livräntorna sålunda fria från ”reduktion”, om de utgjorde högst en viss procentsats av kapitalet, naturligtvis olika för olika åldrar (10 % för 70-åringar etc.). För avtal från pappersmyntregimens andra och tredje perioder nedsattes åter annuiteternas maxima till bestämda belopp, för den senare av perioderna sjunkande från månad till månad, allt eftersom kapitalet på sin tid varit inbetalt i allt sämre mynt. Slutligen för fjärde och sista perioden av assignathushållningen gick man däremot lös på själva kapitalvärdet och fastställde en ”reduktion” av det överlåtna kapitalvärdet i assignater till 1 % i silver, men samtidigt också en viss annuitet på detta belopp, växlande efter räntetagarens ålder. Dessa mycket egendomliga bestämmelser föranledde naturligtvis starka meningsskiljaktigheter, och en talare i de femhundrades råd påpekade, att man på grund av dem skulle kunna bli skyldig att betala i annuitet tre gånger värdet av hela det kapital man en gång mottagit, vilket föranledde en bestämmelse (n:r 838 art. 10), att annuiteten, beloppet av vad som årligen skulle erläggas, åtminstone aldrig skulle få vara större än hela kapitalbeloppet, ”reducerat” enligt depreciationsskalan — ett minst sagt anspråkslöst skydd för gäldenärerna.[1]
Som ultima ratio för dessa hade man emellertid därjämte i nästan alla hithörande lagar stadgat en rätt att låta köpet eller arrendet gå tillbaka. I dessa fall uppkom emellertid frågan om hur redan fullgjorda prestationer skulle beräknas, och detsamma var
- ↑ C. A. 1 frimaire VI = 21 nov. 1797 (referat under 16 nivôse). — C. C. C. 6 o. 7 pluviôse VI = 24 o. 25 jan. 1798.
