uppenbarligen fallet, när en betalning delvis var verkställd men delvis återstod. I ett fall förklarades därvid (n:r 837 art. 5), att man helt enkelt skulle fastställa hur stor del betalningen på sin tid utgjorde av det bestämda priset, exempelvis hälften, och icke anse skulden som gällande mer än den ännu obetalda delen (den andra hälften); i detta fall räknades alltså den betalda delen som ett redan fullgjort avtal och följaktligen undandragen omräkning. I ett annat fall däremot (n:r 825 § II) uppskattades (arrende)beloppet efter sina normer och de redan verkställda betalningarna efter sina, och vad som då återstod utgjorde obetald skuld; här tillämpades alltså ”reduktions”-reglerna på hela transaktionen. Om i båda fallen totalbeloppet utgjort 100 000 francs och 50 000 inbetalts i ett till 1⁄100 sänkt penningvärde, så skulle enligt den förra lagen blott 50 % eller 50 000 francs återstå men däremot enligt den senare lagen 991⁄2 % eller 99 500 francs. Det är svårt att upptäcka skälet till användning av två så olika principer, men å andra sidan är det väl närmast en smaksak, om man skall tolka respekten för fullgjorda avtal som omfattande delbetalningar eller icke. Vid återgång av köp skulle det som den ursprungliga säljaren mottagit av köparen omräknas efter depreciationsskalan och förbättringar liksom försämringar värderas (n:r 856 art. 6).
Jämte dessa och åtskilliga andra bestämmelser om fastighetsköp och livräntor förekommo även jämförelsevis sporadiska bestämmelser om mer kommersiella transaktioner, huvudsakligen i nivôse-lagen (n:r 837). Vid upplösning av ett bolag eller en firma, där en del av tillgångarna sålts, skulle den utträdande
