tag vara i stånd att åtaga sig nya skuldbördor? Man kunde visserligen låta de genom ”alltings återställelse” skapade nya fordringsägarna få avkastningen av nya anläggningar som redan visat sig värdelösa — men det vore dock ett alltför blodigt hån; och att för ett sådant resultat vända upp och ned på en god del av rättsordningen torde ingen kunna anse rimligt.
Det nu sagda är till formen allmängiltigt men har sin huvudsakliga betydelse i fråga om åtgärder som vilja upphäva följderna av penningvärdets försämring. Så fruktansvärt ödeläggande en dylik försämring än djupare sett verkar, har den likväl den egendomliga följden, att någon insolvens aldrig kan uppstå därigenom. Penningvärdets försämring kan bringa en person till tiggarstaven men aldrig tvinga honom att inställa sina betalningar, aldrig hindra honom att fullgöra sina förbindelser, ty dessa senare ha minskats parallelt med andras skulder till honom alltid förutsatt att båda uttryckas i samma slags penningar. Låt oss tänka oss, att en person före penningvärdets förstörelse hade större fordringar än skulder. Penningvärdeförstörelsen minskar då båda parallelt och låter honom därför fortfarande ha mer fordringar än skulder; om någon insolvens kan det alltså ej bli fråga, men däremot kan mannen bli utblottad därigenom att avkastningen på marginalen mellan fordringar och skulder (hans ”räntor”) är vad han skulle ha levat på och köpkraften därav nedsjunkit till en ringa bråkdel av vad den var. Om vi i stället tänka oss en person (eller ett företag) med större skulder än fordringar, blir det väl om möjligt ännu mer uppenbart, att han eller det omöjligt kan bli insolvent genom penning-
