Till de nu framhållna, ekonomiskt principiella betänkligheterna komma sedan de enorma praktiska svårigheter och betänkliga följder för vad man kallar rättsordningen vilka i huvudsak redan framhållits i sammanhang med redogörelsen för den franska lagstiftningen och därför här ej behöva påpekas annat än i den mån de falla utanför vad som direkt framgår av denna lagstiftning.
Därvid måste man hålla i sär å ena sidan en sådan lösning som den franska, d. v. s. omräkningens begränsning till ännu gällande avtal, och å andra sidan en pånyttfödelse av alla under penningvärdeförirringens tid skapade men redan lösta och formellt sett fullgjorda avtal och transaktioner. Med få undantag gälla alla svårigheterna vid den förra lösningen också den senare, men denna senare har dessutom sina egna, ännu mycket större svårigheter.
Vad då först beträffar de för båda lösningarna gemensamma svårigheterna, framställer sig genast den redan berörda frågan, om prisindexskalan verkligen ger den rätta grundvalen för omräkning av alla transaktioners värde, och därvid måste man, såsom jag redan påpekat, avgjort ge den franska lagstiftningen rätt i att så icke är förhållandet, emedan somliga priser äro ”trögare” än andra och därför ej ge något riktigt uttryck för förhållandet till vad de skulle vara vid ett fast penningvärde. Därför är det invecklade och tilltrasslade i den franska lagstiftningen i stort sett ofrånkomligt, om man vill söka uppnå ens approximativ rättvisa. Å andra sidan var den lösning som denna lagstiftning ofta tillämpade, nämligen att lägga föremålens (fastigheternas o. s. v.) pris före kriget till grund,
