å sin sida felaktig. Ty uppgiften är ej att garantera stabilitet i de olika föremålens relativa priser, d. v. s. säkerställa kontrahenterna mot upp- och nedgång i olika varors priser i förhållande till varandra; tvärt om kräver just det ekonomiska livets grundläggande krafter, att dessa priser ständigt förskjutas gent emot varandra, på grund av växlingar i tillgång och efterfrågan på de olika föremålen. Vad en fordran på ett visst penningbelopp bör betyda är alltså ej rätt att förvärva en viss mängd av en viss vara, utan rätt till en viss mängdallmän köpkraft — låt oss säga en viss kvot av samhällets totala varumängd eller sammanlagda inkomst. Å andra sidan medför själva penningvärdets förskjutning rubbningar i just de relativa priserna (prisförskjutningarnas ”dispersion” eller spridning); och i den mån så är fallet skola, tvärt emot det nu sagda, just dessa rubbningar upphävas genom lagstiftningen. Det är säkerligen uteslutet att kunna finna en ens tillnärmelsevis utförbar lösning som förmår taga hänsyn till dessa varandra korsande faktorer.
Till detta, som är gemensamt för alla försök att upphäva följderna av penningvärdets en gång inträffade växlingar, komma sedan några moment, som ha betydelse blott för den partiella, franska lösningen, där hänsyn tages enbart till ännu gällande avtal. En detalj därav är redan anmärkt, nämligen svårigheten att värdesätta delbetalningen av skulder, men huvudvikten ligger uppenbarligen på den ytterst nyckfulla och tillfälliga rättvisa, som skulle skapas genom att blott innehavare i övergångsögonblicket av fordringar, som i samma ögonblick voro olikviderade, skulle få draga nytta av anordningen. Den som sålt fordringar under
