det försämrade penningvärdets tid skulle då gå miste om all kompensation och kanske rent av själv få betala kompensationen åt nuvarande innehavare av just detta slags fordringar, exempelvis om han sålt obligationer och köpt aktier, samt vice versa. Den rättvisa, som nåddes, bleve enögd i stället för blind och, som Rewbell antydde redan 1795, kunde mången bli ännu mer oberättigat lidande och mången annan bli ännu mer oberättigat vinnande på en sådan lösning än på att man helt och hållet avstode från att gripa in.
Övergår man då till den fullständiga lösningen av uppgiften, d. v. s. omräkning av även alla redan lösta avtal sedan krigsutbrottet, så får man till en början samma svårigheter som i det förra fallet, med undantag av den nu senast berörda. Men först där inträder med full styrka hela det ödeläggande i försöket till allmän återskruvning av tillståndet till läget för åtta år sedan och därmed till mycket större rubbningar än dem som inträffat under 1920—22, emedan de senare dock ej berörde redan avslutade transaktioner och därför dels hade ett på förhand begränsat omfång, dels ej heller kunde låta någon tvekan uppstå, om betalningsskyldighet förelåg eller icke. Som ej blott till omfånget utan också till arten alldeles nytt moment kommer sålunda vid ”alltings återställelse” den rättsosäkerhet som skulle bli en följd av åtgärden — det att ingen vet vilka fordringar och skulder han har. Rättsordningen har nämligen icke givit anledning att ens bevara bevisen för till- eller frånvaron av de ifrågavarande fordringarna och skulderna och då givetvis än mindre bevisen för deras ålder. Det är ej för mycket sagt, att rättssäkerheten till stor del skulle bli upplöst
