under ett sådant sakernas tillstånd, trots att åtgärdens enda syfte skulle vara att retroaktivt göra rättsordningen till vad den borde ha varit.
Ett praktiskt exempel skall kanske tydligare visa, hur saken förefaller komma att verka. Antag ett stort industriföretag, som köper råvaror på kortare och längre leveranstider och säljer fabrikat på samma sätt, har kredit i olika former och betalar löner åt sina arbetare enligt avtal av olika ålder. Om man antager, att 100 av dess transaktioner om dagen måste undergå omräkning, för den händelse man vill tillämpa den nu ifrågavarande lösningen, så tar man säkert till ganska lågt. Det betyder emellertid 30 000 transaktioner om året och under den nu ifrågavarande åttaårsperioden alltså 240 000 st. Förrän alla dessa transaktioner omräknats efter prisindex, kan säkerligen ingen människa ens gissningsvis säga, huruvida det ifrågavarande företaget måste gå i konkurs, med kanske dubbelt så stora skulder som tillgångar, eller om det tvärt om står bättre än någonsin. Naturligtvis visar detta vad som redan påpekats, nämligen hur oefterrättligt produktionen, nationalekonomiskt sett, tack vare penningvärdets växlingar fungerat de senaste åtta åren; men som också visats, ändrar detta intet i det faktum, att företaget anpassat sig efter det privatekonomiskt skapade läget och saknar alla möjligheter att retroaktivt göra om sig i överensstämmelse med kravet på en nationalekonomiskt tillfredsställande produktionsriktning.
Under den tid, då företaget bearbetar sina böcker för de förflutna åtta åren, är all kreditgivning åt detsamma förenad med de största risker, och fråga är väl, om den ej alldeles måste avbrytas. Detta förefaller
