Nu är det å andra sidan solklart, att också vad som skett ”av sig självt”, d. v. s. genom den oförsvarliga penningpolitik som förts, har medfört och fortfarande medför alla slags fördärvliga rubbningar, bland vilka de som följa av penningvärdets stegring av förut angivet skäl drabba själva affärslivet, medan de motsatta drabbade samhällets sparare och fasta löntagare, samt båda vrida hela den ekonomiska verksamheten på sned. Till sist blir det då givetvis en omdömessak, om man vill anse det bättre att samhället får komma i jämvikt på en i sig själv utan all fråga orättfärdig grundval, såsom det har skett oräkneliga gånger förut i historien, eller om man vill söka förvandla denna grund till vad den förut har varit, utan utsikt att tillnärmelsevis fullt lyckas därmed, men med visshet att därigenom skapa både nya rubbningar av ganska oöverskådlig räckvidd och framför allt en rättsosäkerhet som man ej behöver vara jurist för att betrakta som en stor olycka. Svaret framgår enligt min mening utan vidare av det föregående; det är det klassiska men därför icke mindre sorgliga: Quidquid delirant reges, plectuntur Achivi: vi få taga följderna av vad våra styresmän förbrutit. Å andra sidan har ingen rätt att misskänna styrkan i det ideella patos, som ej slår sig till ro med en orättvisa, hur hopplöst det än kan vara att söka gottgöra den, och som i detta fall liksom i många andra hos oss är förkroppsligat i professor Knut Wicksell.
